lie die die

I know everyone would want me to say
that I'm not afraid to be alone
I'm gonna live I'm alright
I'm gonna die it's alright I'm OK

(that's some dream)

Det är så logiskt, ingen fattar utom du.

Jag skriver till dig. Om dig. Jag tänker, helt jätteorolig över igår och märkligt möte på myrorna och sedan glädje över kvällssms och sedan oro över att mina sms var för mycket och då ånger men sedan nej jag menade det men ändå ändå rädsla. Alltid rädsla. Försöker tänka på låten du skickade och orden du sa om att alltid. I will always love you sjunger hon och det låter inte klyschigt utan bara fint och jag hoppas hoppas hoppas att du menar.

Nu är det din tur. Läs och förstå om du vill och bli rädd, jag förstår det, men försvinn inte.

Försvinn aldrig.

Det är så logiskt, alla fattar och du också

Du vet du vet du  v e t

Vi vet. Vi vet men gör inget åt det och det gör sönder mig. Det är så logiskt ingen fattar utom du

Du vet du vet du vet vet vet för jag har sagt det och skrivit det och du har skrivit samma sak och jag förstår inte hur jag ändå får känslan av att ständigt förstöra allt. Varför går man in i saker man inte vill och varför messas allting upp av ens förbannade jävla bekräftelsebehov och varför är du allt jag kan tänka på? Du kan förändra mitt humör genom två ord på en pipande telefon. Du gör gladhet, du gör ledsenhet, du gör vackerhet och du gör sanning. Du gör kärlek, finaste. Du är kärlek. Jag tittar på bilder från dagen på Botaniska och sedan på muren vid Kaptensgatan och hur kan jag vilja ha dig så mycket att till och med jag blir rädd? Jag vill inte vara såhär beroende av någon och det jag känner ställer bara till problem men det är ändå så förbannat fantastiskt.

Kyss mig inte, det kommer bara leda till något ont

(men snälla kyss mig jag kan inte tänka på annat när jag ser dina ögon)

och kom inte närmre

och snälla kom närmre, snälla kom närmre, snälla kom närmre, kom närmre, kom närmre, kom närmre

var med mig, nu! Jag vill ha dig hos mig, nu, ikväll, inatt, imorgon. Jag vill vakna med dig och känna att dina händer fortfarande finns mot min kropp. Jag vill känna mig förändras genom att våra hudar möts. Jag vill få lov att säga vår hud.

Jag visste inte hur det kändes. Jag trodde jag visste, för jag har känt vilja och lust och svartsjuka. Jag har känt attraktion, jag har haft sex, jag har stalkat brudar på internet i månader. Men det har aldrig känts såhär. Det är fysiskt den här gången. Jag känner det i mig. Det är inte det där pirret som pratades om i KP och FRIDA, det är inte att flyga runt på små rosa moln som man blev itutad när man var liten, det är inte bara vackert som man trodde när man gick på bröllop och var naivast i världen i sin blommiga klänning och röda läppar. Det gör ont. Det är också en klyscha, jag vet det, men det är sant. Det känns ju ffs, det k ä n n s. Rent fysiskt. Det är något som drar i mig inifrån, som vrider om mina organ och får mig att gråta på 16-bussen. Det är inte olycklig kärlek, inte egentligen, och ganska mycket är det kanske som Emil Jensen säger: att det finns ingen olycklig kärlek, det är bara alla idioter som inte vill ha en som gör en olycklig. Men kärleken är alltid lycklig, så skyll aldrig på den.

Men hon är ingen idiot. Hon är finast i världen. Och hon vill ha mig, sa hon i alla fall. Eller nej, kanske inte vill ha, för hon har. Men tycker om. Sådär mycket. Sådär att jag blir varm. Sådär att jag får ont.

Försvinn inte från mig, försvinn inte, försvinn inte! Jag vet inte om jag klarar mig. Allting jag skriver blir klyschor och jag trodde aldrig det om mig för jag hatar det men kärlek är en klyscha för känslor är klyschor och att behöva närhet är en klyscha men jag behöver det, jag behöver det. Jag vill ha dig på avstånd men vill inget hellre än att stanna i din famn alldeles sådär länge att vi fastnar där och våra kroppar gör värme tillsammans och det blir elektriskt och vi måste stanna ännu längre för om vi flyttar oss kanske allt försvinner och det vill vi minst av allt i hela världen. Jag lovar, jag hittar inte på, jag känner det. Aldrig har något varit så tydligt som nu. Jag kanske är med för många människor, jag vet att folk tycker det, men jag tänker aldrig så mycket på någon som på dig. Jag ser dina ögon och de är de vackraste på jorden och jag inser att jag alltid tyckt det. Vi tittar på varandra sådär länge att vi inte kan släppa blicken och vi ser oss. Vi  s e r. Det blir elektricitet igen och varje ord viskas så tyst att man kanske inte ens hör vad som sägs men vi vet ändå. Vi vet ju allting, så varför ska allting vara så komplicerat? Om man vet precis vad man känner, om man verkligen vet, hur kan världen vara så ond att man måste göra val och förstöra något för att få något annat?

Någon måste gå sönder, sådan är lagen. Och jag kan tänka mig det. Jag kan gå sönder. Jag vet inte om det kan vara mer plågsamt än nu, så det skulle inte spela någon roll. Jag förstår om det här skrämmer dig, jag förstår om du inte vill nämna det, jag förstår om du inte svarar på mitt mail. Men jag vill att du ska veta. Svart på vitt, du vet. Det där som betyder så mycket för mig. Att se orden nedskrivna. Här är de. Och här är jag, här är mitt hjärta. Ta det, ta hand om det.

kan vi vara närmre än vi får?

Jag vet inte vad som händer. Allt blir starkare och större och farligare och jag skriver och skriver men vet inte om jag vågar visa det så jag låter Annika Norlin prata för mig idag. Det är såhär det känns.

får jag träffa dig ikväll
jag har ingen anledning till det
tänkte först gå runt det
tänkte råka springa på dig

men nu är det bara så att jag
orkar inte göra så
antingen vill du träffa mig
eller så vill du det inte

vill du det inte
så går jag nog hel ut ur det
när man var liten föll man jämt
men ska det vara så jävla hemskt
så fastän du kanske säger ja
bara för att vara snäll
får jag träffa dig ikväll

får jag gå precis så nära
att min axel stryker vid din arm
jag vill inte verka jobbig eller så
men jag är varm
du ser kall ut

får jag hoppa över orden
om hur vädret kan förändras
får jag kliva in direkt på delen
om hur allt skulle kunna förändras
dom kanske tror att vi är typ kära
får jag gå precis så nära

sen när vi har gått en timme
kan vi sitta på en bar
se hockeyn på dovas
utan att se
hockeyn på dovas

får jag luta mig närmre precis
när det blir två noll till finland
får jag köpa en öl till
som vi gör i norrlands inland
när vi inte kan förklara
hur gärna vi vill sitta kvar
precis så här
kan vi gå till en bar
när jag är med dig
blir min röst så gäll

They can play along honey but they don't know what they're doing.

Utanför fönstret samma hus som alltid och det får mig att känna mig som att jag bor i ett litet idyllmysigt villaområde perfekt inrett enligt julidealet och inte i en lägenhet utan varken adventsljusstake eller levande ljus. Jag har ljuslyktor på borden men värmeljusen har brunnit ut och jag orkar inte sätta dit nya. Kanske att IKEA inte tillhandahåller dem med längst brinntid på marknaden men det tänker man inte på när de säljer hundra stycken för det fantastiska priset av trettionio kronor. Jag värmer mig med te istället.

Jag har fått upp mitt namn på dörren nu. Det tog bara en månad. Bra gjort bruden, tänker jag inte. Det skulle kunna sägas vara relativt typiskt för min livsföring just nu, att allting tar ologiskt lång tid för mig att genomföra. Teet skulle dra i tre minuter men har stått i tre timmar utan att jag har druckit upp det. Julstjärnan fick jag i mitten av november men dess batteri tog fram till andra advent på sig att köpas. Klockan är snart går solen ner men jag har inte varit utanför dörren idag. Himlen är vacker, men jag vet att det är alldeles för kallt för att vara ute och faktiskt njuta av den. Jag lyssnar musikord istället och försöker tänka att vackra saker finns, de bara gömmer sig lite för bra just nu. Jag tänker på dig och på sist du var här och att säg inte att du ska gå precis innan du gör det, du försvinner alldeles för snabbt då. Jag lyssnar Kajsa och hon sjunger från ett kvinnofängelse att vi kommer till himlen och jag tänker att ja, vi kanske kommer till himlen men vad spelar det för roll om vi ändå är döda? Tänker sedan att varför vill man överhuvudtaget leva vidare i himlen om hela poängen med att dö är att få slippa leva? Tänker att såhär ska man inte tänka men varför stoppar ingen mig i så fall?

Julbelysningen kring villorna har börjat lysa. Jag ingår inte där. Snart kommer julgranarna upp och människorna kommer vara upptagna av allt utom varandra och jag vill inte vara en del av det. Förrförra året var jag inlåst med plastgran och fula pepparkakor och aldrig har det funnit något jag tyckt mer illa om än att vara en del av deras inredning. Jag satt där de placerade mig och när alla andra gick in på sina rum fick jag stanna kvar. Hade jag tur gick en personal förbi ibland och körde mig till ett annat ställe i rummet och jag minns att det aldrig fanns särskilt mycket mer att upptäcka på bordet trots att man flyttades flera meter. Sedan kom julen och det var jag, den lilla och den hysteriska. Jag hatade det. Patetisk är ordet som fick en starkare betydelse för jag kände det mer än någonsin tidigare. Jag skämdes över att vara hon som inte fick åka hem, hon som behövde övervakning, hon som trodde att hon var lurat sjukvården att hon för sjuk för annat. Men jag trodde aldrig det, det var ni som försökte lura mig, men jag gick aldrig på det. Jag var alltid på väg därifrån, alltid redo med väskorna ouppackade, men det spelade ingen roll hur många som kom och åkte igen, för jag blev alltid kvar. Nu är två år senare och det har blivit mörkt utanför fönstret. Jag tänker att jag borde gå ut. Andas lite. Tänker att jag vill ha någon hos mig, men att jag skulle vara alldeles för tråkig, asocial, menlös, för att kunna umgås med.

Det har blivit kallt. Sju komma nio minusgrader och jag kommer frysa inatt igen.

Kom hit och värm min säng med mig.

Jag vill bara få gå hem och älska lite grann som bara kärlek kan.

You, it's always you, it's always you sjunger Sophie och jag skulle kunna låtsas bestämma mig för att det alltid är du, att det alltid kommer vara du, att jag aldrig ska släppa dig och alla andra klyschor alla sjunger om, men inget av det kan jag veta nu. Allting flyter, inget är konstant. Jag vet inte vad jag känner om tio år, om fyra månader, om en vecka. Allting skulle kunna förändras nästa timslag, genom ett samtal eller sms eller en blick, men just nu känner jag såhär och just nu är viktigast har jag hört. Lev i nuet är ett återkommande råd från så många människor att det känns som en hälsningsfras, men ändå tycker de att man ska planera så långt i förväg att man ska veta när man är sju år om man vill skaffa barn tjugo år senare. Jag vet inte vad jag känner nästa tidsperiod, för vem jag känner, eller hur det känns då. Ingen kan veta det. Jag tror inte att man kan bestämma sig för något alls när det gäller sådär stora saker. Men folk envisas. Ständigt dessa frågor som man besvarat så ofta att man blir trött av bara tanken på att ta diskussionen igen. Herregud, låt mig vara, vill jag skrika när samma personer men i olika skepnad återigen frågar varför jag inte är tillsammans med någon eller varför jag är det men med en hon eller varför hon har blivit en han och hur man egentligen tänker om man tror att något så korkat som att ha flera relationer samtidigt skulle fungera. Ja, kan jag tänka, du är dum i huvudet min lille vän, men svara att jag tror nog mest på att jag inte kan bestämma mig för saker nu om de ska hända någon gång som inte har hänt än. Det är totalt logiskt. Kärlek är ingen vetenskap, ni kan inte hänvisa till några forskningsresultat och kan alltså inte hävda att ni har rätt, och drar ni in djuren i det här en gång till så spyr jag. Djur som grupp är en sjukt ickehomogen samling av 1,5 miljoner specificerade arter där allt den västerländska människan anser normbrytande du kan tänka dig förekommer. Så försök aldrig försvara era idéer om att monogam heterosexualitet är det enda rätta genom att jämföra med djuren, för de är fan i mig varken tvåsamma eller straighta.

Så låt mig tycka om honom och vara kär i henne, låt mig vara med hen och spana på hen, låt mig ha mitt kärleks-och sexliv lika fritt som ni har ert. Inse att världen förändras lite då och då, det är inget galet farligt i det, det är bara människor som vågar leva efter vad de faktiskt känner. 

hål på huden

Det som fortfarande gäller är vacker och lycklig och just nu och de kan fortsätta försöka men de vet inte vad de gör. Just nu finns inte, allt är subjektiv dåtid eller oviss framtid. Vackra människor finns visserligen men att kombinera det med lycka känns som en lika omöjlig ekvation som de där tiosidiga som galningarna på Chalmers löser frivilligt. Skillnaden är väl att det här inte sker lika frivilligt. Vi måste vara underbara och älskade av alla och klarar vi inte det så är vi inte någonting. Jag menar inte att jag är bättre, för jag är också är en del av den konventionen. Jag har jobbat stenhårt för att framstå som stark och lyckad i hela mitt liv och jag har lyckats. Jag har lyckats få högsta betyg; jag har lyckats kombinera ett fullspäckat liv med trevlig social verksamhet; jag har till och med lyckats få folk att tro att jag är någon som de tycker om. Någon som de ger komplimanger till, någon som vet vad hon ska säga i de flesta situationer, någon som är säker på var hon står och vilken stil hon har. Men ni har fel. Jag är inte sådan. Jag vet att jag har fina kläder ibland men jag har alltid varit orolig att ni inte ska tycka det. Jag vet att jag kan prata med folk men jag är alltid övertygad om att de tänker att jag är totalt okunnig och socialt inkompetent. Och jag vet att jag inte är inte värd era komplimanger. Jag har bara lurats, ni kommer upptäcka det, och då kommer ni försvinna. Ge mig inte era finord, jag kanske kommer börja tro på dem. Jag klarar inte av er värme, jag kommer snart vänja mig vid den. Inse att det ni tänker om mig är en illusion, att jag trots alla ord om ärlighet är en lögn. Påriktigtjaget är hon som sitter i för stor tröja och för lång lugg och försöker skapa ord med mening i. Men ingenting får betydelse, inte så länge jag inte är. Om inte jag är äkta så är ingenting jag gör äkta heller. Jag är ledsen om jag krossar er illusion, men jag vill vara sann. Jag lovade ju det. Förlåt att jag inte varit det tidigare. Förlåt att jag tar död på era illusioner om mig. Förlåt att jag inte är vacker och lycklig och att jag hoppas att just nu försvinner.  

finns ingen eld som orkar brinna

Jag skulle vilja skriva något sant till er, och jag har lovat att allt ska vara sanning från och med nästanslutet. Ibland skrämmer den tanken mig, för lögnerna finns så nära till hands och är så lätta att ta till när fel frågor ställs, men jag påminner mig om att löften ska vara sådär rikiga och viktiga att hålla. Jag har redan fått alldeles för många chanser och sumpat dem totalt, och jag vill inte göra det igen. Funderar ibland på om folk vet om hur mycket som krävs för att inte ljuga. Att inte tänka nästansanningar och inte låta fel ord slippa ur munnen vid fel tillfälle. Att aldrig någonsin låta fel ord slippa ur munnen. Alltid aldrig fel.
Snöflingor ute och jag minns att det är något om första advent idag. Den första förstaadventen på flera år som jag är hemma men aldrig har jag haft så lite myskänslor som nu. Jag fick en julstjärna av Anna förra helgen men har ingen lampa som passar så den kan inte lysa. Måste ta mig till affären för att köpa en LD0013 men ensamhet i affärer är fortfarande en skrämmande sak. Jävla Väsby Centrum-H&M. Hatar att den fortfarande får bestämma över mig. Ibland förstår jag inte, trots både erfarenhet och fysiska förklaringar, hur ändå relativt små saker kan sätta så stora spår i ens faktiska mående. Men kanske att jag inte bryr mig så mycket om den fysiska förklaringen, för det räcker att jag vet det känslomässigt. Kanske att jag vill att den där väktaren skulle veta vad hon ordnade för fortsatt ångest den där eftermiddagen i somras. Kanske att jag vill att jag någon gång ska kunna gå till ett köpcentrum utan hög puls och så snurrande huvud att jag måste ta en extra stesolid.
Jag går inte till affären. Dricker istället mitt vita julte från Bröderna Nilssons som jag fick av Malinsystern i julklapp för två år sedan. Tänker på den julen och tänker att tänk inte på för två år sedan, glöm det året, försvinn från mitt medvetande. Jag vill inte minnas det som aldrig hände. Tänker tänk första advent istället, tänk mys med fina människor och lite lugn från mitt uppfuckade liv. Tänker sedan att lugnet inte går att hitta genom att fly staden, att kylan, mörkret, stan och stressen hittar dig ändå. Men. Likväl: Det är ett sätt att hänga med. Ignorera känslan, lev utan att känna, sluta helst leva så löser sig allt. Tänker att det har verkat vara en lite för bra idé lite för mycket det senaste. Tänker damn it vart försvann allt vackert?