Det är så logiskt, ingen fattar utom du.

Jag skriver till dig. Om dig. Jag tänker, helt jätteorolig över igår och märkligt möte på myrorna och sedan glädje över kvällssms och sedan oro över att mina sms var för mycket och då ånger men sedan nej jag menade det men ändå ändå rädsla. Alltid rädsla. Försöker tänka på låten du skickade och orden du sa om att alltid. I will always love you sjunger hon och det låter inte klyschigt utan bara fint och jag hoppas hoppas hoppas att du menar.

Nu är det din tur. Läs och förstå om du vill och bli rädd, jag förstår det, men försvinn inte.

Försvinn aldrig.

Det är så logiskt, alla fattar och du också

Du vet du vet du  v e t

Vi vet. Vi vet men gör inget åt det och det gör sönder mig. Det är så logiskt ingen fattar utom du

Du vet du vet du vet vet vet för jag har sagt det och skrivit det och du har skrivit samma sak och jag förstår inte hur jag ändå får känslan av att ständigt förstöra allt. Varför går man in i saker man inte vill och varför messas allting upp av ens förbannade jävla bekräftelsebehov och varför är du allt jag kan tänka på? Du kan förändra mitt humör genom två ord på en pipande telefon. Du gör gladhet, du gör ledsenhet, du gör vackerhet och du gör sanning. Du gör kärlek, finaste. Du är kärlek. Jag tittar på bilder från dagen på Botaniska och sedan på muren vid Kaptensgatan och hur kan jag vilja ha dig så mycket att till och med jag blir rädd? Jag vill inte vara såhär beroende av någon och det jag känner ställer bara till problem men det är ändå så förbannat fantastiskt.

Kyss mig inte, det kommer bara leda till något ont

(men snälla kyss mig jag kan inte tänka på annat när jag ser dina ögon)

och kom inte närmre

och snälla kom närmre, snälla kom närmre, snälla kom närmre, kom närmre, kom närmre, kom närmre

var med mig, nu! Jag vill ha dig hos mig, nu, ikväll, inatt, imorgon. Jag vill vakna med dig och känna att dina händer fortfarande finns mot min kropp. Jag vill känna mig förändras genom att våra hudar möts. Jag vill få lov att säga vår hud.

Jag visste inte hur det kändes. Jag trodde jag visste, för jag har känt vilja och lust och svartsjuka. Jag har känt attraktion, jag har haft sex, jag har stalkat brudar på internet i månader. Men det har aldrig känts såhär. Det är fysiskt den här gången. Jag känner det i mig. Det är inte det där pirret som pratades om i KP och FRIDA, det är inte att flyga runt på små rosa moln som man blev itutad när man var liten, det är inte bara vackert som man trodde när man gick på bröllop och var naivast i världen i sin blommiga klänning och röda läppar. Det gör ont. Det är också en klyscha, jag vet det, men det är sant. Det känns ju ffs, det k ä n n s. Rent fysiskt. Det är något som drar i mig inifrån, som vrider om mina organ och får mig att gråta på 16-bussen. Det är inte olycklig kärlek, inte egentligen, och ganska mycket är det kanske som Emil Jensen säger: att det finns ingen olycklig kärlek, det är bara alla idioter som inte vill ha en som gör en olycklig. Men kärleken är alltid lycklig, så skyll aldrig på den.

Men hon är ingen idiot. Hon är finast i världen. Och hon vill ha mig, sa hon i alla fall. Eller nej, kanske inte vill ha, för hon har. Men tycker om. Sådär mycket. Sådär att jag blir varm. Sådär att jag får ont.

Försvinn inte från mig, försvinn inte, försvinn inte! Jag vet inte om jag klarar mig. Allting jag skriver blir klyschor och jag trodde aldrig det om mig för jag hatar det men kärlek är en klyscha för känslor är klyschor och att behöva närhet är en klyscha men jag behöver det, jag behöver det. Jag vill ha dig på avstånd men vill inget hellre än att stanna i din famn alldeles sådär länge att vi fastnar där och våra kroppar gör värme tillsammans och det blir elektriskt och vi måste stanna ännu längre för om vi flyttar oss kanske allt försvinner och det vill vi minst av allt i hela världen. Jag lovar, jag hittar inte på, jag känner det. Aldrig har något varit så tydligt som nu. Jag kanske är med för många människor, jag vet att folk tycker det, men jag tänker aldrig så mycket på någon som på dig. Jag ser dina ögon och de är de vackraste på jorden och jag inser att jag alltid tyckt det. Vi tittar på varandra sådär länge att vi inte kan släppa blicken och vi ser oss. Vi  s e r. Det blir elektricitet igen och varje ord viskas så tyst att man kanske inte ens hör vad som sägs men vi vet ändå. Vi vet ju allting, så varför ska allting vara så komplicerat? Om man vet precis vad man känner, om man verkligen vet, hur kan världen vara så ond att man måste göra val och förstöra något för att få något annat?

Någon måste gå sönder, sådan är lagen. Och jag kan tänka mig det. Jag kan gå sönder. Jag vet inte om det kan vara mer plågsamt än nu, så det skulle inte spela någon roll. Jag förstår om det här skrämmer dig, jag förstår om du inte vill nämna det, jag förstår om du inte svarar på mitt mail. Men jag vill att du ska veta. Svart på vitt, du vet. Det där som betyder så mycket för mig. Att se orden nedskrivna. Här är de. Och här är jag, här är mitt hjärta. Ta det, ta hand om det.

kan vi vara närmre än vi får?

Jag vet inte vad som händer. Allt blir starkare och större och farligare och jag skriver och skriver men vet inte om jag vågar visa det så jag låter Annika Norlin prata för mig idag. Det är såhär det känns.

får jag träffa dig ikväll
jag har ingen anledning till det
tänkte först gå runt det
tänkte råka springa på dig

men nu är det bara så att jag
orkar inte göra så
antingen vill du träffa mig
eller så vill du det inte

vill du det inte
så går jag nog hel ut ur det
när man var liten föll man jämt
men ska det vara så jävla hemskt
så fastän du kanske säger ja
bara för att vara snäll
får jag träffa dig ikväll

får jag gå precis så nära
att min axel stryker vid din arm
jag vill inte verka jobbig eller så
men jag är varm
du ser kall ut

får jag hoppa över orden
om hur vädret kan förändras
får jag kliva in direkt på delen
om hur allt skulle kunna förändras
dom kanske tror att vi är typ kära
får jag gå precis så nära

sen när vi har gått en timme
kan vi sitta på en bar
se hockeyn på dovas
utan att se
hockeyn på dovas

får jag luta mig närmre precis
när det blir två noll till finland
får jag köpa en öl till
som vi gör i norrlands inland
när vi inte kan förklara
hur gärna vi vill sitta kvar
precis så här
kan vi gå till en bar
när jag är med dig
blir min röst så gäll

They can play along honey but they don't know what they're doing.

Utanför fönstret samma hus som alltid och det får mig att känna mig som att jag bor i ett litet idyllmysigt villaområde perfekt inrett enligt julidealet och inte i en lägenhet utan varken adventsljusstake eller levande ljus. Jag har ljuslyktor på borden men värmeljusen har brunnit ut och jag orkar inte sätta dit nya. Kanske att IKEA inte tillhandahåller dem med längst brinntid på marknaden men det tänker man inte på när de säljer hundra stycken för det fantastiska priset av trettionio kronor. Jag värmer mig med te istället.

Jag har fått upp mitt namn på dörren nu. Det tog bara en månad. Bra gjort bruden, tänker jag inte. Det skulle kunna sägas vara relativt typiskt för min livsföring just nu, att allting tar ologiskt lång tid för mig att genomföra. Teet skulle dra i tre minuter men har stått i tre timmar utan att jag har druckit upp det. Julstjärnan fick jag i mitten av november men dess batteri tog fram till andra advent på sig att köpas. Klockan är snart går solen ner men jag har inte varit utanför dörren idag. Himlen är vacker, men jag vet att det är alldeles för kallt för att vara ute och faktiskt njuta av den. Jag lyssnar musikord istället och försöker tänka att vackra saker finns, de bara gömmer sig lite för bra just nu. Jag tänker på dig och på sist du var här och att säg inte att du ska gå precis innan du gör det, du försvinner alldeles för snabbt då. Jag lyssnar Kajsa och hon sjunger från ett kvinnofängelse att vi kommer till himlen och jag tänker att ja, vi kanske kommer till himlen men vad spelar det för roll om vi ändå är döda? Tänker sedan att varför vill man överhuvudtaget leva vidare i himlen om hela poängen med att dö är att få slippa leva? Tänker att såhär ska man inte tänka men varför stoppar ingen mig i så fall?

Julbelysningen kring villorna har börjat lysa. Jag ingår inte där. Snart kommer julgranarna upp och människorna kommer vara upptagna av allt utom varandra och jag vill inte vara en del av det. Förrförra året var jag inlåst med plastgran och fula pepparkakor och aldrig har det funnit något jag tyckt mer illa om än att vara en del av deras inredning. Jag satt där de placerade mig och när alla andra gick in på sina rum fick jag stanna kvar. Hade jag tur gick en personal förbi ibland och körde mig till ett annat ställe i rummet och jag minns att det aldrig fanns särskilt mycket mer att upptäcka på bordet trots att man flyttades flera meter. Sedan kom julen och det var jag, den lilla och den hysteriska. Jag hatade det. Patetisk är ordet som fick en starkare betydelse för jag kände det mer än någonsin tidigare. Jag skämdes över att vara hon som inte fick åka hem, hon som behövde övervakning, hon som trodde att hon var lurat sjukvården att hon för sjuk för annat. Men jag trodde aldrig det, det var ni som försökte lura mig, men jag gick aldrig på det. Jag var alltid på väg därifrån, alltid redo med väskorna ouppackade, men det spelade ingen roll hur många som kom och åkte igen, för jag blev alltid kvar. Nu är två år senare och det har blivit mörkt utanför fönstret. Jag tänker att jag borde gå ut. Andas lite. Tänker att jag vill ha någon hos mig, men att jag skulle vara alldeles för tråkig, asocial, menlös, för att kunna umgås med.

Det har blivit kallt. Sju komma nio minusgrader och jag kommer frysa inatt igen.

Kom hit och värm min säng med mig.

Jag vill bara få gå hem och älska lite grann som bara kärlek kan.

You, it's always you, it's always you sjunger Sophie och jag skulle kunna låtsas bestämma mig för att det alltid är du, att det alltid kommer vara du, att jag aldrig ska släppa dig och alla andra klyschor alla sjunger om, men inget av det kan jag veta nu. Allting flyter, inget är konstant. Jag vet inte vad jag känner om tio år, om fyra månader, om en vecka. Allting skulle kunna förändras nästa timslag, genom ett samtal eller sms eller en blick, men just nu känner jag såhär och just nu är viktigast har jag hört. Lev i nuet är ett återkommande råd från så många människor att det känns som en hälsningsfras, men ändå tycker de att man ska planera så långt i förväg att man ska veta när man är sju år om man vill skaffa barn tjugo år senare. Jag vet inte vad jag känner nästa tidsperiod, för vem jag känner, eller hur det känns då. Ingen kan veta det. Jag tror inte att man kan bestämma sig för något alls när det gäller sådär stora saker. Men folk envisas. Ständigt dessa frågor som man besvarat så ofta att man blir trött av bara tanken på att ta diskussionen igen. Herregud, låt mig vara, vill jag skrika när samma personer men i olika skepnad återigen frågar varför jag inte är tillsammans med någon eller varför jag är det men med en hon eller varför hon har blivit en han och hur man egentligen tänker om man tror att något så korkat som att ha flera relationer samtidigt skulle fungera. Ja, kan jag tänka, du är dum i huvudet min lille vän, men svara att jag tror nog mest på att jag inte kan bestämma mig för saker nu om de ska hända någon gång som inte har hänt än. Det är totalt logiskt. Kärlek är ingen vetenskap, ni kan inte hänvisa till några forskningsresultat och kan alltså inte hävda att ni har rätt, och drar ni in djuren i det här en gång till så spyr jag. Djur som grupp är en sjukt ickehomogen samling av 1,5 miljoner specificerade arter där allt den västerländska människan anser normbrytande du kan tänka dig förekommer. Så försök aldrig försvara era idéer om att monogam heterosexualitet är det enda rätta genom att jämföra med djuren, för de är fan i mig varken tvåsamma eller straighta.

Så låt mig tycka om honom och vara kär i henne, låt mig vara med hen och spana på hen, låt mig ha mitt kärleks-och sexliv lika fritt som ni har ert. Inse att världen förändras lite då och då, det är inget galet farligt i det, det är bara människor som vågar leva efter vad de faktiskt känner. 

hål på huden

Det som fortfarande gäller är vacker och lycklig och just nu och de kan fortsätta försöka men de vet inte vad de gör. Just nu finns inte, allt är subjektiv dåtid eller oviss framtid. Vackra människor finns visserligen men att kombinera det med lycka känns som en lika omöjlig ekvation som de där tiosidiga som galningarna på Chalmers löser frivilligt. Skillnaden är väl att det här inte sker lika frivilligt. Vi måste vara underbara och älskade av alla och klarar vi inte det så är vi inte någonting. Jag menar inte att jag är bättre, för jag är också är en del av den konventionen. Jag har jobbat stenhårt för att framstå som stark och lyckad i hela mitt liv och jag har lyckats. Jag har lyckats få högsta betyg; jag har lyckats kombinera ett fullspäckat liv med trevlig social verksamhet; jag har till och med lyckats få folk att tro att jag är någon som de tycker om. Någon som de ger komplimanger till, någon som vet vad hon ska säga i de flesta situationer, någon som är säker på var hon står och vilken stil hon har. Men ni har fel. Jag är inte sådan. Jag vet att jag har fina kläder ibland men jag har alltid varit orolig att ni inte ska tycka det. Jag vet att jag kan prata med folk men jag är alltid övertygad om att de tänker att jag är totalt okunnig och socialt inkompetent. Och jag vet att jag inte är inte värd era komplimanger. Jag har bara lurats, ni kommer upptäcka det, och då kommer ni försvinna. Ge mig inte era finord, jag kanske kommer börja tro på dem. Jag klarar inte av er värme, jag kommer snart vänja mig vid den. Inse att det ni tänker om mig är en illusion, att jag trots alla ord om ärlighet är en lögn. Påriktigtjaget är hon som sitter i för stor tröja och för lång lugg och försöker skapa ord med mening i. Men ingenting får betydelse, inte så länge jag inte är. Om inte jag är äkta så är ingenting jag gör äkta heller. Jag är ledsen om jag krossar er illusion, men jag vill vara sann. Jag lovade ju det. Förlåt att jag inte varit det tidigare. Förlåt att jag tar död på era illusioner om mig. Förlåt att jag inte är vacker och lycklig och att jag hoppas att just nu försvinner.  

finns ingen eld som orkar brinna

Jag skulle vilja skriva något sant till er, och jag har lovat att allt ska vara sanning från och med nästanslutet. Ibland skrämmer den tanken mig, för lögnerna finns så nära till hands och är så lätta att ta till när fel frågor ställs, men jag påminner mig om att löften ska vara sådär rikiga och viktiga att hålla. Jag har redan fått alldeles för många chanser och sumpat dem totalt, och jag vill inte göra det igen. Funderar ibland på om folk vet om hur mycket som krävs för att inte ljuga. Att inte tänka nästansanningar och inte låta fel ord slippa ur munnen vid fel tillfälle. Att aldrig någonsin låta fel ord slippa ur munnen. Alltid aldrig fel.
Snöflingor ute och jag minns att det är något om första advent idag. Den första förstaadventen på flera år som jag är hemma men aldrig har jag haft så lite myskänslor som nu. Jag fick en julstjärna av Anna förra helgen men har ingen lampa som passar så den kan inte lysa. Måste ta mig till affären för att köpa en LD0013 men ensamhet i affärer är fortfarande en skrämmande sak. Jävla Väsby Centrum-H&M. Hatar att den fortfarande får bestämma över mig. Ibland förstår jag inte, trots både erfarenhet och fysiska förklaringar, hur ändå relativt små saker kan sätta så stora spår i ens faktiska mående. Men kanske att jag inte bryr mig så mycket om den fysiska förklaringen, för det räcker att jag vet det känslomässigt. Kanske att jag vill att den där väktaren skulle veta vad hon ordnade för fortsatt ångest den där eftermiddagen i somras. Kanske att jag vill att jag någon gång ska kunna gå till ett köpcentrum utan hög puls och så snurrande huvud att jag måste ta en extra stesolid.
Jag går inte till affären. Dricker istället mitt vita julte från Bröderna Nilssons som jag fick av Malinsystern i julklapp för två år sedan. Tänker på den julen och tänker att tänk inte på för två år sedan, glöm det året, försvinn från mitt medvetande. Jag vill inte minnas det som aldrig hände. Tänker tänk första advent istället, tänk mys med fina människor och lite lugn från mitt uppfuckade liv. Tänker sedan att lugnet inte går att hitta genom att fly staden, att kylan, mörkret, stan och stressen hittar dig ändå. Men. Likväl: Det är ett sätt att hänga med. Ignorera känslan, lev utan att känna, sluta helst leva så löser sig allt. Tänker att det har verkat vara en lite för bra idé lite för mycket det senaste. Tänker damn it vart försvann allt vackert?

Alldeles för många förlåtelser

Ute var slask. Första dagen och naturligtvis; det är november. Jag var ute en stund och tänkte på dig igen. Lyssnade Melissa, hon är bra på att påminna mig. Hade systern fått bestämma skulle jag förmodligen behövt radera Melissamusiken, men orden är för fina och på något sätt tycker jag om att tänka att det hon sjunger handlar om oss. Att vi var aldrig kära i varann, det bara kändes likadant, var orden som band oss samman igen och att de känns ännu sannare nu. Att jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig, och jag kan inte skilja på om jag vill va med dig, jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig, jag kan inte skilja på om jag vill skada dig förklarar precis hur jag kände det. Känner det. Att tyck synd om mig nu, det var det sista du sa, var skrivet om precis vårt avslut.
Jag skrev brev till dig. Jag skrev finord och gjorde kärlekskuvert och det tog flera timmar. Du sa alltid att du hade ett brev på gång, att snart kommer det, att du bara glömt att posta. Du har fortfarande inte skrivit ett ord.
Jag ville prata med dig. Ville lära känna dig, ha kvällar som blev nätter och fylldes med ord om varandra och närhet som blev mer intensiv och jag tog på mig fina kläder för dig. Du ville sova klockan sju.
Vi pratade om att rädda varandra, om att vi var varandras Sookie och Bill, om att göra allt som behövdes för att få varandra att må bättre. Jag gick emot mina feministiska ideologier och städade din lägenhet, pantade dina burkar, köpte din mat. Jag tog för fuck sake upp hundbajs från golvet flera gånger om dagen och när jag bad dig att göra det sa du mm, kanske, sedan, imorgon, lade i bästa fall en tidning över det och imorgon kom aldrig. Jag hällde en halv liter Yes över allt intorkat och fyllde upp din diskho med ren disk som du bara behövde skölja av, men när jag kom dit på nästa permission hade du lagt en bränd vitlöksbaguette och lite fler fimpfyllda cola light-burkar över det rena och bajset låg kvar.
Men mest av allt: Sveken. Munnen som sa lögner du lovade var sanna och ögonen som var alldeles för glansiga för att jag skulle kunna tro på dig. Idiotförklaringar du trodde att jag skulle gå på och idiotjag som visste att du ljög men förlät ändå. Igen. Och nu tanken på alla förlåtelser, alla ultimatum jag aldrig fullföljde och när jag väl gjorde det, efter månader av lögner, lägger du skulden på mig. Säger att du försökt säga förlåt men att det räcker ju tydligen inte.
Nej, det räcker inte. Jag har fan i mig förlåtit en hel sommar av upptäckandet av gömt gräs, hoppsankommentarer av dina vänner, öppnandet av asken du fick av mig med en ängel på och nu en haschbit i. Så nej, jag är ledsen, men dina förlåt betyder inte så mycket längre. Jag sa att jag tycker människor är värda många chanser, för jag har fått det själv. Jag förlät. Jag förlät ditt beteende två år tidigare; förlät hur du totalstruntade i mig när vi bestämt träffar, förlät hur jag bröt ihop så starkt under mitt sista varärdujagärhärochväntarsamtal att jag inte kunde stå upp, förlät hur du inte ens märkte det. Mina vänner som tog hand om mig efteråt fick mig att lova att aldrig någonsin ha med dig att göra igen, och jag gick emot dem. Jag försvarade dig genom hela sommaren och den bit av hösten vi hade och jag försökte verkligen få folk att tro att du hade bättrat dig. Tack som fan för att du hjälpte mig att bevisa det.
Men skiten var uppenbarligen mer värd än mig; viktigare, skönare, bättre. Alla vackra ord var meningslösa klyschor du visste att jag skulle falla för. Alla söta telefonsamtal var ett praktiskt sätt att få pengar av mig. Sommarkyssarna var bra på att lindra besvikelsen när du tog mina mediciner.
Jag grät och bad dig att aldrig mer ljuga för mig. Jag sa att jag förstår om du tar dig återfall, jag har gjort det själv, jag kommer inte döma dig; men snälla, tala bara sanning. Du lovade och bedyrade och sa att nu finns inga lögner kvar. Två timmar senare fick jag veta att du ljugit under precis samma samtal, om precis det vi pratade om, om de precisa frågor jag ställde.
Jag frågade hur du tänkte, hur i helvete du kunde ljuga en gång till när jag suttit i timmar i tårar i din fåtölj; du sa att du inte tänkte på det. Jag undrade hur man kan missa att tänka på något när så specifika frågor ställs; du suckade och sa att du inte orkade mer. Ok. Så då var det du som inte orkade mer. Nej, jag förstår det, för det måste varit fruktansvärt jobbigt att bli ifrågasatt när allt du ville var att fortsätta röka utan min vetskap. Stackars dig.
Men igen: Jag förlät dig. Du sa att det här var sista gången, du sa att det var bara några spliffar, du sa att du verkligen inte ville fortsätta. Jag sa men låt mig hjälpa dig då, jag finns här, kom till mig när suget kommer. Du sa att det inte fanns något sug utan bara en vilja att få lite lugn. Jag undrade om inte jag kunde vara någon slags kompensation, du sa att naturligtvis, att jag fick dig att må mycket bättre än allt cannabis i världen. Samma kväll rökte du en gång till.
Jag åkte till stan för att du ville ha vin men inte orkade åka själv, gick in på Indigo och köpte en ask med en ängel på för dig att ha fina saker i, sa att jag tänkte att den är egentligen för gullig för mig men att du tycker ju om änglar. Du sa att den var jättefin och att du verkligen skulle tänka ordentligt på vad du skulle ha i den. Nästa gång jag kom dit hittade jag en haschbit där.
Jag vet inte hur många gånger jag åkt från dig och haft panikångestattacker på tåget tillbaka till Stockholm. Vissa gånger på grund av allt det där vanliga, och då har du inte orkat prata i telefon när jag ringt dig och bara velat ha lite stöd. Andra gånger har det berott på ditt förbannade jävla knarkande. Jag tänkte en gång att nu ska jag inte höra av mig förrän du gör det, se vad du har att säga när du väl ringer igen. När du efter några dagar ringde uppförde du dig som om ingenting hänt. Och jag gick med på det. Igen.
På din pappas inrådan (läs: tvång) började du gå på NA-möten. Jag blev glad, kände att kanske hade du äntligen tagit tag i saker. Jag stannade hemma och tog hand om din hund när du var borta, fortsatte städa, gjorde samma saker som tidigare trots förbud från vänner som tyckte att det var helt sjukt hur du uppförde dig. Du kommenterade det inte ens när du kom hem.
En dag åkte du hemifrån för att betala av en skuld. Borta högst en halvtimma, sa du. Jag såg till att vara hemma för jag hade nyckeln. Du kom inte. Det gick över en timma och jag försökte ringa men du svarade inte och det gick längre tid och jag fick panik och du visste det, du visste att jag inte klarar att vara ensam i lägenheter, att det går åt helvete, men du struntade i det. Du stannade hos honom och när du ringde upp hörde jag att du var pårökt och jag undrade vad du gjorde och du sa att ni tittar på fotboll. Du var helt borta och fattade inte vad jag frågade och sa att ingenting konstigt görs och jag sa att jag är för fan inte blåst. Efter nästan tre timmar kom du hem och jag satt i tårar i telefon med C som försökte lugna och du hade rödglansiga ögon. Jag frågade för tusende gången om du tagit något och du lovade lovade lovade att du inte. Du kysste mig och du smakade sött. Jävla idiot.
Men jag gav en chans till. Såklart. Alltid alltid alltid. Jävla idiot.
Sedan kom dagen. Du åkte på NA, jag skulle kolla Internetsaker och på datorn dök en msn-konversation upp från föregående natt och jag vill inte ens tänka på den men minns varenda ord. Jag fick panik. Grät och skrek och frågade hunden var i helvete du gömt skiten, kollade första stället jag kunde tänka mig som inte innebar att rota bland dina saker; ett tomt cigarettpaket. Helvete vad jag ångrade mig. För där. En bit till. Jävla haschskit.
Jag bröt ihop totalt. Jag grät och kunde inte andas och visste inte om jag skulle ta den jävla påsen och dra men jag ville konfrontera dig. Jag satt fastfrusen på din datastol i en och en halv timma innan du kom tillbaka. Mitt ansikte var så uppsvullet av alla tårar att det var omöjligt att missa, men du såg inte. Jag kastade påsen på dig och pressade fram att du kan ju gömma skiten lite bättre om du ändå tänker ljuga. Jag slet ihop mina saker och grät och irrade omkring och försökte hinna andas någonstans däremellan. Du gick in i sovrummet och la dig på sängen.
Sedan blev det mer tårar och skrik och du sa att jag skulle vara tystare. Jag tog alla mina saker och skulle gå och först då insåg du att jag menade allvar och plötsligt blev det jobbigt för dig också. Stackars. Första gången jag gör slag i saken. Och jag är så jävla glad att jag gjorde det. Du hade inte mig till något mer än ditt personliga apotek och hushållerska. Jag var bra att ha till hands, naturligtvis, men ju mer jag minns av allt undrar både jag och andra varför jag överhuvudtaget stannade så länge som jag gjorde. Jag försvarade med att du sa ju fina saker ibland, och de sa att man kan inte bygga ett förhållande på det. Jag har inte hållit räkningen på alla lögner jag upptäckte och har ingen aning om hur mycket sanning som fanns i resten, men de var alldeles för många och stora för att kunna ignoreras. Jag berättade för dig hur många gånger som helst varför jag inte klarade lögner, men du fortsatte. Du gick upp tidigt på morgonen för att hinna röka en spliff innan jag vaknade och brydde dig inte ens om att försöka försvara det när jag vaknade. Du stängde in dig i ditt kök och skyllde på att din terapeut rådit dig till det, men jag tror inte att hennes råd gick ut på att du skulle röka på varje gång. Du gick upp på natten för att ta stilnoct ur min dosett och varje gång; jag förlät dig.
Men det funkar inte längre. Chanserna är brända, du har gjort ditt val. Du kan fortsätta gå på NA-möten och låtsas vara fri men det är helt jävla meningslöst om du fortsätter ha kontakt med de människor som röker eller säljer eller köper. Jag skiter i att du skyller lögnerna på beroendet, för så var det för mig också och jag lyckades sluta. Helvete, sluta tyck så förbannat synd om dig själv. Sluta ljug för dem du menar är dina närmaste. Sluta för i helvete att ha knark hemma hos dig.
Och ge mig inte mer skit om att jag är det viktigaste i världen, för det hade du kunnat tänka på tidigare.

Kyla, katter, kärleksminnen

Vaknar av Säkert med Lasse fortfarande i öronen och inser att natten inte kan ha varit särskilt lång i och med att ipoden inte lagt av än. Märker Hjalmar vid mina fötter och funderar på om han börjat lita på mig än. Jag tittar lite på taket och försöker upptäcka en spricka för att få det så klyschigt som möjligt men blir avbruten av en katt som trampar runt på mitt bröst och lägger sig tillrätta och betraktar mig som att han så självklart stod över mig och jag känner att det är väldigt fint att ha någon nära när lyckan inte är riktigt här än. Minns tvättiden klockan åtta och försöker försiktigt fösa bort honom men ju mer han märker att jag inte vill, desto mer vill han. (Parentes: är det något genomgående hos människor eller har jag bara haft otur?)
Går ur sängen och upptäcker att jag har alldeles för lite kläder på mig och undrar när det blev så kallt? Letar runt i mitt oorganiserade kaos efter kläder som är någorlunda varma men framför allt fina och hör folks röster i mitt huvud om långkalsonger och tjocktröjor och jag tänker men spetsstrumpbyxor är ju fint. Upptäcker snö utanför fönstret och tänker inte alls att jeans kanske är en idé utan att åh, nu blir det fina foton. Tänker fina människor bland frostlöv och alldeles för lite kläder i alldeles för mycket kyla. Tänker kontraster och minns pappa och samtalen om att det är kontrasterna som gör livet och jag var bara fem då. Tänker att de samtalen förmodligen format mig ganska mycket och jag vill ha tillbaka dem. Tänker att han är ganska poppis och upptagen och kanske inte har tid med stjärnkikare och bokskogar just nu. Men har ändå en förhoppning om att det kommer. Precis som skrattkvällar och Med andra ord och att jag vill vara en av dem som skrattar någon gång. Nästa gång. Vill inte ha dem tittandes på mig, seendes att det enda leendet jag kan få fram är fake. Vill vakna och höra Lasse ur högtalarna från hennes rum istället för i mina ensamöron. Vill ha lite påriktigfinhet igen.

You’re better than a night drug

Tredje natten avklarad och vaknar med fortfarande massa påsar runt mig. Blir lite irriterad på mig själv och att jag inte fixade mer igår, men minns att tiden gick till skrivande och det gör det hela lite bättre. Minns också känslan av ensamhet igår kväll och att jag på riktigt trodde att alla människor hade tröttnat på mig och inte ens orkade försökssvara på mina sms. Minns Christinas samtal och hur det kom vid precis rätt tillfälle och jag tänker att shit vad fina vänner jag har. I die without you stod det en gång på facebook och jag tänker att även om det mest är en textrad ur Rent så skulle det nog kanske faktiskt vara så, fast i tvärtomförhållandet. Ni räddade mig. Jag skiter i hur mycket folk säger att jag gjorde det stora jobbet själv och ingen kunde gjort det åt mig, för hade inte ni funnits hade jag nog inte suttit här och skrivit nu. Och jag pratar inte bara om den klassiska grejen med att finnas där som stöd, att vara någon som kramade och torkade tårar, som en påminnelse om att livet har fina saker också; jag menar att om inte ni hade ringt mig varenda jävla dag och förhört mig om vad jag gjorde, om ni inte tvingat mig att sluta springa åtminstone när ni fanns i telefonen, om ni inte hade kommit hem till mig och kört mig till vårdcentralen i ovetskapen om vad ni skulle göra, så skulle jag kanske inte suttit här. Det finns ganska mycket folk som kommit och gått under åren, som hållit sig lite i skymundan under den värsta tiden, som återupptagit kontakten när de fått veta att tillståndet stabiliserats, men ni fanns alltid där. Ni intensifierade kontakten när ni märkte att jag blev sjukare, ni ägnade era Kungsbackavisiter åt att ta hand om mig istället för att hänga med roliga och coola människor, ni kontaktade varandra för att göra upp något slags schema över vem som skulle ha ansvar över mig olika dagar. Då var jag nog ungefär världens sämsta vän; jag argumenterade emot allt ni sa, jag ljög för er, jag smet ut när ni trodde att jag sov, bara för att få röra mig det där lilla extra. Idag är jag bara så jäkla ledsen att jag var sådan. Jag tycker inte om vem jag var. Jag skäms över minnena ni har av mig, och jag är rädd att de gör det svårare för er att se mig som jag är nu. För jag vill inte förlora. Jag hatar att förlora viktiga saker. Och ni är det. For fuck sake, Christie, du är bland det viktigaste. Så förbannat jäkla fin. Och jag är så sjukt tacksam över allt du gjort och stått ut med. Jag vill ge allt som kan komma att behövas, men är rädd att jag inte klarar att ge tillbaka i samma utsträckning som gavs mig. Men jag finns här, känn det. Nu finns jag. På riktigt.

Jag vet att ni har minnen. Förlåt.

Klockan var nollfem fyrtiosju och sömnen fanns inte i min säng än. Kvällen var den första av de nya och alldeles för mycket tankar snurrade för att ögonlocken skulle bli tunga. Jag ignorerade den tidigare tandborstningen och kokade mer te. Vet inte vilken kopp i ordningen det blev, hade tappat räkningen, försvarade det med att muminmuggen inte ens var hälften så stor som de IKEA-bägarna jag druckit ur de senaste åren.
Allt är nytt. Skåpen innehåller inte samma saker jag är van vid, kastrullerna står inte på samma ställen, skedarna är inte samma storlek. Men det är mitt. För första gången kan jag på riktigt känna att det här är mitt eget hem, att jag kan bjuda hem folk till bara mig, att jag kan åka hem alldeles ensam och inte förvänta mig mer sällskap än orden och musiken som jag väljer alldeles själv. I alldeles för många år har ensamheten skrämt mer än lockat. Ingen rädsla för monster, mörker eller människor; bara för mig. Jag har varit rädd för vad jag kan komma att ta mig för när saker händer eller känslor infinner sig, när impulser kommer och jag inte kan styra över mig själv längre. Men det finns nog någon slags sanning i KBT-klyschan om att man måste utsätta sig för sina rädslor för att de ska försvinna. Nu tänker jag inte dra det där förväntade om att visst, det kanske kommer ta tid, men at jag måste ge det en chans. Jag tänker inte säga att vill man bara så kan man och jag tänker inte låtsas tro på allt jag lärt mig bara för att övertyga er. För det finns saker jag fortfarande inte tror på fullt ut, det finns tillfällen jag verkligen vill men saker ändå inte fungerar och jag orkar inte vänta ut tiden, jag vill att det ska hända nu. Kännas nu. Vara nu. Men något jag verkligen vet är att jag har så jävla mycket att förlora om det här skiter sig igen. Viktigheter. Chanser. M ä n n i s k o r. Det känner jag mer än någonsin och det är mer än något annat vad som driver mig framåt.
I could have gone with the madness sjungs ur mina högtalare och jag tänker att ja, så kunde det ha slutat. Vissa av er tror det fortfarande, och jag förstår kanske er oro, men jag vill också att ni ska förstå min längtan efter att vara lite friare än jag varit den senaste livstiden. Jag vill inte att ni ska bli illa berörda av att se en deckare som utspelar sig på ett mentalsjukhus, för jag kommer aldrig hamna där igen. Jag tror inte att ni förstår vilket fruktansvärt frihetsberövande det var att ha dygnetruntvak i flera månader, bara för att sedan bli skickad vidare till en högre instans där allting bara fortsatte, och jag tror inte ni förstår att jag gör vad fan som helst för att inte komma tillbaka dit. Jag vill kunna prata i telefon ensam, jag vill kunna sova ensam, jag vill kunna gå på toa ensam. Ni har rätt, jag är inte van vid den fysiska ensamheten, för jag har blivit så otroligt omhändertagen de senaste fyra åren. Men jag är nog mer bekant än ni kan ana med att känna mig så ensam att det känns som att man går sönder nästa andetag. Jag har levt med att vara tvungen att ha människor runt mig och därför pratat en massa om mig själv och vad jag tänker och känner, men ändå alltid varit sådär ensam att jag önskat att trasigheten ska gå sönder ännu mer så att jag slipper känna att hela världen är någon annanstans. Men jag vill inte försvinna längre. Det finns annat som lockar. Jag har börjat känna mig lite mer levande, lite mer andandes, lite mer på riktigt. Och jag vill bevisa för er att jag klarar det här. Jag ska. På riktigt den här gången.