You’re better than a night drug

Tredje natten avklarad och vaknar med fortfarande massa påsar runt mig. Blir lite irriterad på mig själv och att jag inte fixade mer igår, men minns att tiden gick till skrivande och det gör det hela lite bättre. Minns också känslan av ensamhet igår kväll och att jag på riktigt trodde att alla människor hade tröttnat på mig och inte ens orkade försökssvara på mina sms. Minns Christinas samtal och hur det kom vid precis rätt tillfälle och jag tänker att shit vad fina vänner jag har. I die without you stod det en gång på facebook och jag tänker att även om det mest är en textrad ur Rent så skulle det nog kanske faktiskt vara så, fast i tvärtomförhållandet. Ni räddade mig. Jag skiter i hur mycket folk säger att jag gjorde det stora jobbet själv och ingen kunde gjort det åt mig, för hade inte ni funnits hade jag nog inte suttit här och skrivit nu. Och jag pratar inte bara om den klassiska grejen med att finnas där som stöd, att vara någon som kramade och torkade tårar, som en påminnelse om att livet har fina saker också; jag menar att om inte ni hade ringt mig varenda jävla dag och förhört mig om vad jag gjorde, om ni inte tvingat mig att sluta springa åtminstone när ni fanns i telefonen, om ni inte hade kommit hem till mig och kört mig till vårdcentralen i ovetskapen om vad ni skulle göra, så skulle jag kanske inte suttit här. Det finns ganska mycket folk som kommit och gått under åren, som hållit sig lite i skymundan under den värsta tiden, som återupptagit kontakten när de fått veta att tillståndet stabiliserats, men ni fanns alltid där. Ni intensifierade kontakten när ni märkte att jag blev sjukare, ni ägnade era Kungsbackavisiter åt att ta hand om mig istället för att hänga med roliga och coola människor, ni kontaktade varandra för att göra upp något slags schema över vem som skulle ha ansvar över mig olika dagar. Då var jag nog ungefär världens sämsta vän; jag argumenterade emot allt ni sa, jag ljög för er, jag smet ut när ni trodde att jag sov, bara för att få röra mig det där lilla extra. Idag är jag bara så jäkla ledsen att jag var sådan. Jag tycker inte om vem jag var. Jag skäms över minnena ni har av mig, och jag är rädd att de gör det svårare för er att se mig som jag är nu. För jag vill inte förlora. Jag hatar att förlora viktiga saker. Och ni är det. For fuck sake, Christie, du är bland det viktigaste. Så förbannat jäkla fin. Och jag är så sjukt tacksam över allt du gjort och stått ut med. Jag vill ge allt som kan komma att behövas, men är rädd att jag inte klarar att ge tillbaka i samma utsträckning som gavs mig. Men jag finns här, känn det. Nu finns jag. På riktigt.