finns ingen eld som orkar brinna

Jag skulle vilja skriva något sant till er, och jag har lovat att allt ska vara sanning från och med nästanslutet. Ibland skrämmer den tanken mig, för lögnerna finns så nära till hands och är så lätta att ta till när fel frågor ställs, men jag påminner mig om att löften ska vara sådär rikiga och viktiga att hålla. Jag har redan fått alldeles för många chanser och sumpat dem totalt, och jag vill inte göra det igen. Funderar ibland på om folk vet om hur mycket som krävs för att inte ljuga. Att inte tänka nästansanningar och inte låta fel ord slippa ur munnen vid fel tillfälle. Att aldrig någonsin låta fel ord slippa ur munnen. Alltid aldrig fel.
Snöflingor ute och jag minns att det är något om första advent idag. Den första förstaadventen på flera år som jag är hemma men aldrig har jag haft så lite myskänslor som nu. Jag fick en julstjärna av Anna förra helgen men har ingen lampa som passar så den kan inte lysa. Måste ta mig till affären för att köpa en LD0013 men ensamhet i affärer är fortfarande en skrämmande sak. Jävla Väsby Centrum-H&M. Hatar att den fortfarande får bestämma över mig. Ibland förstår jag inte, trots både erfarenhet och fysiska förklaringar, hur ändå relativt små saker kan sätta så stora spår i ens faktiska mående. Men kanske att jag inte bryr mig så mycket om den fysiska förklaringen, för det räcker att jag vet det känslomässigt. Kanske att jag vill att den där väktaren skulle veta vad hon ordnade för fortsatt ångest den där eftermiddagen i somras. Kanske att jag vill att jag någon gång ska kunna gå till ett köpcentrum utan hög puls och så snurrande huvud att jag måste ta en extra stesolid.
Jag går inte till affären. Dricker istället mitt vita julte från Bröderna Nilssons som jag fick av Malinsystern i julklapp för två år sedan. Tänker på den julen och tänker att tänk inte på för två år sedan, glöm det året, försvinn från mitt medvetande. Jag vill inte minnas det som aldrig hände. Tänker tänk första advent istället, tänk mys med fina människor och lite lugn från mitt uppfuckade liv. Tänker sedan att lugnet inte går att hitta genom att fly staden, att kylan, mörkret, stan och stressen hittar dig ändå. Men. Likväl: Det är ett sätt att hänga med. Ignorera känslan, lev utan att känna, sluta helst leva så löser sig allt. Tänker att det har verkat vara en lite för bra idé lite för mycket det senaste. Tänker damn it vart försvann allt vackert?

Alldeles för många förlåtelser

Ute var slask. Första dagen och naturligtvis; det är november. Jag var ute en stund och tänkte på dig igen. Lyssnade Melissa, hon är bra på att påminna mig. Hade systern fått bestämma skulle jag förmodligen behövt radera Melissamusiken, men orden är för fina och på något sätt tycker jag om att tänka att det hon sjunger handlar om oss. Att vi var aldrig kära i varann, det bara kändes likadant, var orden som band oss samman igen och att de känns ännu sannare nu. Att jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig, och jag kan inte skilja på om jag vill va med dig, jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig, jag kan inte skilja på om jag vill skada dig förklarar precis hur jag kände det. Känner det. Att tyck synd om mig nu, det var det sista du sa, var skrivet om precis vårt avslut.
Jag skrev brev till dig. Jag skrev finord och gjorde kärlekskuvert och det tog flera timmar. Du sa alltid att du hade ett brev på gång, att snart kommer det, att du bara glömt att posta. Du har fortfarande inte skrivit ett ord.
Jag ville prata med dig. Ville lära känna dig, ha kvällar som blev nätter och fylldes med ord om varandra och närhet som blev mer intensiv och jag tog på mig fina kläder för dig. Du ville sova klockan sju.
Vi pratade om att rädda varandra, om att vi var varandras Sookie och Bill, om att göra allt som behövdes för att få varandra att må bättre. Jag gick emot mina feministiska ideologier och städade din lägenhet, pantade dina burkar, köpte din mat. Jag tog för fuck sake upp hundbajs från golvet flera gånger om dagen och när jag bad dig att göra det sa du mm, kanske, sedan, imorgon, lade i bästa fall en tidning över det och imorgon kom aldrig. Jag hällde en halv liter Yes över allt intorkat och fyllde upp din diskho med ren disk som du bara behövde skölja av, men när jag kom dit på nästa permission hade du lagt en bränd vitlöksbaguette och lite fler fimpfyllda cola light-burkar över det rena och bajset låg kvar.
Men mest av allt: Sveken. Munnen som sa lögner du lovade var sanna och ögonen som var alldeles för glansiga för att jag skulle kunna tro på dig. Idiotförklaringar du trodde att jag skulle gå på och idiotjag som visste att du ljög men förlät ändå. Igen. Och nu tanken på alla förlåtelser, alla ultimatum jag aldrig fullföljde och när jag väl gjorde det, efter månader av lögner, lägger du skulden på mig. Säger att du försökt säga förlåt men att det räcker ju tydligen inte.
Nej, det räcker inte. Jag har fan i mig förlåtit en hel sommar av upptäckandet av gömt gräs, hoppsankommentarer av dina vänner, öppnandet av asken du fick av mig med en ängel på och nu en haschbit i. Så nej, jag är ledsen, men dina förlåt betyder inte så mycket längre. Jag sa att jag tycker människor är värda många chanser, för jag har fått det själv. Jag förlät. Jag förlät ditt beteende två år tidigare; förlät hur du totalstruntade i mig när vi bestämt träffar, förlät hur jag bröt ihop så starkt under mitt sista varärdujagärhärochväntarsamtal att jag inte kunde stå upp, förlät hur du inte ens märkte det. Mina vänner som tog hand om mig efteråt fick mig att lova att aldrig någonsin ha med dig att göra igen, och jag gick emot dem. Jag försvarade dig genom hela sommaren och den bit av hösten vi hade och jag försökte verkligen få folk att tro att du hade bättrat dig. Tack som fan för att du hjälpte mig att bevisa det.
Men skiten var uppenbarligen mer värd än mig; viktigare, skönare, bättre. Alla vackra ord var meningslösa klyschor du visste att jag skulle falla för. Alla söta telefonsamtal var ett praktiskt sätt att få pengar av mig. Sommarkyssarna var bra på att lindra besvikelsen när du tog mina mediciner.
Jag grät och bad dig att aldrig mer ljuga för mig. Jag sa att jag förstår om du tar dig återfall, jag har gjort det själv, jag kommer inte döma dig; men snälla, tala bara sanning. Du lovade och bedyrade och sa att nu finns inga lögner kvar. Två timmar senare fick jag veta att du ljugit under precis samma samtal, om precis det vi pratade om, om de precisa frågor jag ställde.
Jag frågade hur du tänkte, hur i helvete du kunde ljuga en gång till när jag suttit i timmar i tårar i din fåtölj; du sa att du inte tänkte på det. Jag undrade hur man kan missa att tänka på något när så specifika frågor ställs; du suckade och sa att du inte orkade mer. Ok. Så då var det du som inte orkade mer. Nej, jag förstår det, för det måste varit fruktansvärt jobbigt att bli ifrågasatt när allt du ville var att fortsätta röka utan min vetskap. Stackars dig.
Men igen: Jag förlät dig. Du sa att det här var sista gången, du sa att det var bara några spliffar, du sa att du verkligen inte ville fortsätta. Jag sa men låt mig hjälpa dig då, jag finns här, kom till mig när suget kommer. Du sa att det inte fanns något sug utan bara en vilja att få lite lugn. Jag undrade om inte jag kunde vara någon slags kompensation, du sa att naturligtvis, att jag fick dig att må mycket bättre än allt cannabis i världen. Samma kväll rökte du en gång till.
Jag åkte till stan för att du ville ha vin men inte orkade åka själv, gick in på Indigo och köpte en ask med en ängel på för dig att ha fina saker i, sa att jag tänkte att den är egentligen för gullig för mig men att du tycker ju om änglar. Du sa att den var jättefin och att du verkligen skulle tänka ordentligt på vad du skulle ha i den. Nästa gång jag kom dit hittade jag en haschbit där.
Jag vet inte hur många gånger jag åkt från dig och haft panikångestattacker på tåget tillbaka till Stockholm. Vissa gånger på grund av allt det där vanliga, och då har du inte orkat prata i telefon när jag ringt dig och bara velat ha lite stöd. Andra gånger har det berott på ditt förbannade jävla knarkande. Jag tänkte en gång att nu ska jag inte höra av mig förrän du gör det, se vad du har att säga när du väl ringer igen. När du efter några dagar ringde uppförde du dig som om ingenting hänt. Och jag gick med på det. Igen.
På din pappas inrådan (läs: tvång) började du gå på NA-möten. Jag blev glad, kände att kanske hade du äntligen tagit tag i saker. Jag stannade hemma och tog hand om din hund när du var borta, fortsatte städa, gjorde samma saker som tidigare trots förbud från vänner som tyckte att det var helt sjukt hur du uppförde dig. Du kommenterade det inte ens när du kom hem.
En dag åkte du hemifrån för att betala av en skuld. Borta högst en halvtimma, sa du. Jag såg till att vara hemma för jag hade nyckeln. Du kom inte. Det gick över en timma och jag försökte ringa men du svarade inte och det gick längre tid och jag fick panik och du visste det, du visste att jag inte klarar att vara ensam i lägenheter, att det går åt helvete, men du struntade i det. Du stannade hos honom och när du ringde upp hörde jag att du var pårökt och jag undrade vad du gjorde och du sa att ni tittar på fotboll. Du var helt borta och fattade inte vad jag frågade och sa att ingenting konstigt görs och jag sa att jag är för fan inte blåst. Efter nästan tre timmar kom du hem och jag satt i tårar i telefon med C som försökte lugna och du hade rödglansiga ögon. Jag frågade för tusende gången om du tagit något och du lovade lovade lovade att du inte. Du kysste mig och du smakade sött. Jävla idiot.
Men jag gav en chans till. Såklart. Alltid alltid alltid. Jävla idiot.
Sedan kom dagen. Du åkte på NA, jag skulle kolla Internetsaker och på datorn dök en msn-konversation upp från föregående natt och jag vill inte ens tänka på den men minns varenda ord. Jag fick panik. Grät och skrek och frågade hunden var i helvete du gömt skiten, kollade första stället jag kunde tänka mig som inte innebar att rota bland dina saker; ett tomt cigarettpaket. Helvete vad jag ångrade mig. För där. En bit till. Jävla haschskit.
Jag bröt ihop totalt. Jag grät och kunde inte andas och visste inte om jag skulle ta den jävla påsen och dra men jag ville konfrontera dig. Jag satt fastfrusen på din datastol i en och en halv timma innan du kom tillbaka. Mitt ansikte var så uppsvullet av alla tårar att det var omöjligt att missa, men du såg inte. Jag kastade påsen på dig och pressade fram att du kan ju gömma skiten lite bättre om du ändå tänker ljuga. Jag slet ihop mina saker och grät och irrade omkring och försökte hinna andas någonstans däremellan. Du gick in i sovrummet och la dig på sängen.
Sedan blev det mer tårar och skrik och du sa att jag skulle vara tystare. Jag tog alla mina saker och skulle gå och först då insåg du att jag menade allvar och plötsligt blev det jobbigt för dig också. Stackars. Första gången jag gör slag i saken. Och jag är så jävla glad att jag gjorde det. Du hade inte mig till något mer än ditt personliga apotek och hushållerska. Jag var bra att ha till hands, naturligtvis, men ju mer jag minns av allt undrar både jag och andra varför jag överhuvudtaget stannade så länge som jag gjorde. Jag försvarade med att du sa ju fina saker ibland, och de sa att man kan inte bygga ett förhållande på det. Jag har inte hållit räkningen på alla lögner jag upptäckte och har ingen aning om hur mycket sanning som fanns i resten, men de var alldeles för många och stora för att kunna ignoreras. Jag berättade för dig hur många gånger som helst varför jag inte klarade lögner, men du fortsatte. Du gick upp tidigt på morgonen för att hinna röka en spliff innan jag vaknade och brydde dig inte ens om att försöka försvara det när jag vaknade. Du stängde in dig i ditt kök och skyllde på att din terapeut rådit dig till det, men jag tror inte att hennes råd gick ut på att du skulle röka på varje gång. Du gick upp på natten för att ta stilnoct ur min dosett och varje gång; jag förlät dig.
Men det funkar inte längre. Chanserna är brända, du har gjort ditt val. Du kan fortsätta gå på NA-möten och låtsas vara fri men det är helt jävla meningslöst om du fortsätter ha kontakt med de människor som röker eller säljer eller köper. Jag skiter i att du skyller lögnerna på beroendet, för så var det för mig också och jag lyckades sluta. Helvete, sluta tyck så förbannat synd om dig själv. Sluta ljug för dem du menar är dina närmaste. Sluta för i helvete att ha knark hemma hos dig.
Och ge mig inte mer skit om att jag är det viktigaste i världen, för det hade du kunnat tänka på tidigare.

Kyla, katter, kärleksminnen

Vaknar av Säkert med Lasse fortfarande i öronen och inser att natten inte kan ha varit särskilt lång i och med att ipoden inte lagt av än. Märker Hjalmar vid mina fötter och funderar på om han börjat lita på mig än. Jag tittar lite på taket och försöker upptäcka en spricka för att få det så klyschigt som möjligt men blir avbruten av en katt som trampar runt på mitt bröst och lägger sig tillrätta och betraktar mig som att han så självklart stod över mig och jag känner att det är väldigt fint att ha någon nära när lyckan inte är riktigt här än. Minns tvättiden klockan åtta och försöker försiktigt fösa bort honom men ju mer han märker att jag inte vill, desto mer vill han. (Parentes: är det något genomgående hos människor eller har jag bara haft otur?)
Går ur sängen och upptäcker att jag har alldeles för lite kläder på mig och undrar när det blev så kallt? Letar runt i mitt oorganiserade kaos efter kläder som är någorlunda varma men framför allt fina och hör folks röster i mitt huvud om långkalsonger och tjocktröjor och jag tänker men spetsstrumpbyxor är ju fint. Upptäcker snö utanför fönstret och tänker inte alls att jeans kanske är en idé utan att åh, nu blir det fina foton. Tänker fina människor bland frostlöv och alldeles för lite kläder i alldeles för mycket kyla. Tänker kontraster och minns pappa och samtalen om att det är kontrasterna som gör livet och jag var bara fem då. Tänker att de samtalen förmodligen format mig ganska mycket och jag vill ha tillbaka dem. Tänker att han är ganska poppis och upptagen och kanske inte har tid med stjärnkikare och bokskogar just nu. Men har ändå en förhoppning om att det kommer. Precis som skrattkvällar och Med andra ord och att jag vill vara en av dem som skrattar någon gång. Nästa gång. Vill inte ha dem tittandes på mig, seendes att det enda leendet jag kan få fram är fake. Vill vakna och höra Lasse ur högtalarna från hennes rum istället för i mina ensamöron. Vill ha lite påriktigfinhet igen.

You’re better than a night drug

Tredje natten avklarad och vaknar med fortfarande massa påsar runt mig. Blir lite irriterad på mig själv och att jag inte fixade mer igår, men minns att tiden gick till skrivande och det gör det hela lite bättre. Minns också känslan av ensamhet igår kväll och att jag på riktigt trodde att alla människor hade tröttnat på mig och inte ens orkade försökssvara på mina sms. Minns Christinas samtal och hur det kom vid precis rätt tillfälle och jag tänker att shit vad fina vänner jag har. I die without you stod det en gång på facebook och jag tänker att även om det mest är en textrad ur Rent så skulle det nog kanske faktiskt vara så, fast i tvärtomförhållandet. Ni räddade mig. Jag skiter i hur mycket folk säger att jag gjorde det stora jobbet själv och ingen kunde gjort det åt mig, för hade inte ni funnits hade jag nog inte suttit här och skrivit nu. Och jag pratar inte bara om den klassiska grejen med att finnas där som stöd, att vara någon som kramade och torkade tårar, som en påminnelse om att livet har fina saker också; jag menar att om inte ni hade ringt mig varenda jävla dag och förhört mig om vad jag gjorde, om ni inte tvingat mig att sluta springa åtminstone när ni fanns i telefonen, om ni inte hade kommit hem till mig och kört mig till vårdcentralen i ovetskapen om vad ni skulle göra, så skulle jag kanske inte suttit här. Det finns ganska mycket folk som kommit och gått under åren, som hållit sig lite i skymundan under den värsta tiden, som återupptagit kontakten när de fått veta att tillståndet stabiliserats, men ni fanns alltid där. Ni intensifierade kontakten när ni märkte att jag blev sjukare, ni ägnade era Kungsbackavisiter åt att ta hand om mig istället för att hänga med roliga och coola människor, ni kontaktade varandra för att göra upp något slags schema över vem som skulle ha ansvar över mig olika dagar. Då var jag nog ungefär världens sämsta vän; jag argumenterade emot allt ni sa, jag ljög för er, jag smet ut när ni trodde att jag sov, bara för att få röra mig det där lilla extra. Idag är jag bara så jäkla ledsen att jag var sådan. Jag tycker inte om vem jag var. Jag skäms över minnena ni har av mig, och jag är rädd att de gör det svårare för er att se mig som jag är nu. För jag vill inte förlora. Jag hatar att förlora viktiga saker. Och ni är det. For fuck sake, Christie, du är bland det viktigaste. Så förbannat jäkla fin. Och jag är så sjukt tacksam över allt du gjort och stått ut med. Jag vill ge allt som kan komma att behövas, men är rädd att jag inte klarar att ge tillbaka i samma utsträckning som gavs mig. Men jag finns här, känn det. Nu finns jag. På riktigt.

Jag vet att ni har minnen. Förlåt.

Klockan var nollfem fyrtiosju och sömnen fanns inte i min säng än. Kvällen var den första av de nya och alldeles för mycket tankar snurrade för att ögonlocken skulle bli tunga. Jag ignorerade den tidigare tandborstningen och kokade mer te. Vet inte vilken kopp i ordningen det blev, hade tappat räkningen, försvarade det med att muminmuggen inte ens var hälften så stor som de IKEA-bägarna jag druckit ur de senaste åren.
Allt är nytt. Skåpen innehåller inte samma saker jag är van vid, kastrullerna står inte på samma ställen, skedarna är inte samma storlek. Men det är mitt. För första gången kan jag på riktigt känna att det här är mitt eget hem, att jag kan bjuda hem folk till bara mig, att jag kan åka hem alldeles ensam och inte förvänta mig mer sällskap än orden och musiken som jag väljer alldeles själv. I alldeles för många år har ensamheten skrämt mer än lockat. Ingen rädsla för monster, mörker eller människor; bara för mig. Jag har varit rädd för vad jag kan komma att ta mig för när saker händer eller känslor infinner sig, när impulser kommer och jag inte kan styra över mig själv längre. Men det finns nog någon slags sanning i KBT-klyschan om att man måste utsätta sig för sina rädslor för att de ska försvinna. Nu tänker jag inte dra det där förväntade om att visst, det kanske kommer ta tid, men at jag måste ge det en chans. Jag tänker inte säga att vill man bara så kan man och jag tänker inte låtsas tro på allt jag lärt mig bara för att övertyga er. För det finns saker jag fortfarande inte tror på fullt ut, det finns tillfällen jag verkligen vill men saker ändå inte fungerar och jag orkar inte vänta ut tiden, jag vill att det ska hända nu. Kännas nu. Vara nu. Men något jag verkligen vet är att jag har så jävla mycket att förlora om det här skiter sig igen. Viktigheter. Chanser. M ä n n i s k o r. Det känner jag mer än någonsin och det är mer än något annat vad som driver mig framåt.
I could have gone with the madness sjungs ur mina högtalare och jag tänker att ja, så kunde det ha slutat. Vissa av er tror det fortfarande, och jag förstår kanske er oro, men jag vill också att ni ska förstå min längtan efter att vara lite friare än jag varit den senaste livstiden. Jag vill inte att ni ska bli illa berörda av att se en deckare som utspelar sig på ett mentalsjukhus, för jag kommer aldrig hamna där igen. Jag tror inte att ni förstår vilket fruktansvärt frihetsberövande det var att ha dygnetruntvak i flera månader, bara för att sedan bli skickad vidare till en högre instans där allting bara fortsatte, och jag tror inte ni förstår att jag gör vad fan som helst för att inte komma tillbaka dit. Jag vill kunna prata i telefon ensam, jag vill kunna sova ensam, jag vill kunna gå på toa ensam. Ni har rätt, jag är inte van vid den fysiska ensamheten, för jag har blivit så otroligt omhändertagen de senaste fyra åren. Men jag är nog mer bekant än ni kan ana med att känna mig så ensam att det känns som att man går sönder nästa andetag. Jag har levt med att vara tvungen att ha människor runt mig och därför pratat en massa om mig själv och vad jag tänker och känner, men ändå alltid varit sådär ensam att jag önskat att trasigheten ska gå sönder ännu mer så att jag slipper känna att hela världen är någon annanstans. Men jag vill inte försvinna längre. Det finns annat som lockar. Jag har börjat känna mig lite mer levande, lite mer andandes, lite mer på riktigt. Och jag vill bevisa för er att jag klarar det här. Jag ska. På riktigt den här gången.