Det som fortfarande gäller är vacker och lycklig och just nu och de kan fortsätta försöka men de vet inte vad de gör. Just nu finns inte, allt är subjektiv dåtid eller oviss framtid. Vackra människor finns visserligen men att kombinera det med lycka känns som en lika omöjlig ekvation som de där tiosidiga som galningarna på Chalmers löser frivilligt. Skillnaden är väl att det här inte sker lika frivilligt. Vi måste vara underbara och älskade av alla och klarar vi inte det så är vi inte någonting. Jag menar inte att jag är bättre, för jag är också är en del av den konventionen. Jag har jobbat stenhårt för att framstå som stark och lyckad i hela mitt liv och jag har lyckats. Jag har lyckats få högsta betyg; jag har lyckats kombinera ett fullspäckat liv med trevlig social verksamhet; jag har till och med lyckats få folk att tro att jag är någon som de tycker om. Någon som de ger komplimanger till, någon som vet vad hon ska säga i de flesta situationer, någon som är säker på var hon står och vilken stil hon har. Men ni har fel. Jag är inte sådan. Jag vet att jag har fina kläder ibland men jag har alltid varit orolig att ni inte ska tycka det. Jag vet att jag kan prata med folk men jag är alltid övertygad om att de tänker att jag är totalt okunnig och socialt inkompetent. Och jag vet att jag inte är inte värd era komplimanger. Jag har bara lurats, ni kommer upptäcka det, och då kommer ni försvinna. Ge mig inte era finord, jag kanske kommer börja tro på dem. Jag klarar inte av er värme, jag kommer snart vänja mig vid den. Inse att det ni tänker om mig är en illusion, att jag trots alla ord om ärlighet är en lögn. Påriktigtjaget är hon som sitter i för stor tröja och för lång lugg och försöker skapa ord med mening i. Men ingenting får betydelse, inte så länge jag inte är. Om inte jag är äkta så är ingenting jag gör äkta heller. Jag är ledsen om jag krossar er illusion, men jag vill vara sann. Jag lovade ju det. Förlåt att jag inte varit det tidigare. Förlåt att jag tar död på era illusioner om mig. Förlåt att jag inte är vacker och lycklig och att jag hoppas att just nu försvinner.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Att prata om sin oärlighet drar definitivt åt det ärliga hållet och ingen känner sig hundra procent genuin. Ingen kan vara hundra procent genuin. För man mäter sig själv i andra människors ögon och gensvar och till stor del är man vad man försöker vara.
SvaraRaderaMan kanske inte alltid orkar tro på vad man gör och hur man är och då känns det oärligt. "Jag är inte sån som ni tror, som jag vill vara, inte just nu, kanske aldrig." Jag känner det också för min del.
Det är en osäkerhet som jag är övertygad att alla dras med mer eller mindre vid olika tillfällen.
Tror inte att du är falsk, men vi försöker alla vara på något vis och ibland är det 100% riktigt och ibland kanske bara 10% där resten är vana, silvertejp och en vacklande syn på jaget. Då kan man känna sig falsk, även om man inte är det.