They can play along honey but they don't know what they're doing.

Utanför fönstret samma hus som alltid och det får mig att känna mig som att jag bor i ett litet idyllmysigt villaområde perfekt inrett enligt julidealet och inte i en lägenhet utan varken adventsljusstake eller levande ljus. Jag har ljuslyktor på borden men värmeljusen har brunnit ut och jag orkar inte sätta dit nya. Kanske att IKEA inte tillhandahåller dem med längst brinntid på marknaden men det tänker man inte på när de säljer hundra stycken för det fantastiska priset av trettionio kronor. Jag värmer mig med te istället.

Jag har fått upp mitt namn på dörren nu. Det tog bara en månad. Bra gjort bruden, tänker jag inte. Det skulle kunna sägas vara relativt typiskt för min livsföring just nu, att allting tar ologiskt lång tid för mig att genomföra. Teet skulle dra i tre minuter men har stått i tre timmar utan att jag har druckit upp det. Julstjärnan fick jag i mitten av november men dess batteri tog fram till andra advent på sig att köpas. Klockan är snart går solen ner men jag har inte varit utanför dörren idag. Himlen är vacker, men jag vet att det är alldeles för kallt för att vara ute och faktiskt njuta av den. Jag lyssnar musikord istället och försöker tänka att vackra saker finns, de bara gömmer sig lite för bra just nu. Jag tänker på dig och på sist du var här och att säg inte att du ska gå precis innan du gör det, du försvinner alldeles för snabbt då. Jag lyssnar Kajsa och hon sjunger från ett kvinnofängelse att vi kommer till himlen och jag tänker att ja, vi kanske kommer till himlen men vad spelar det för roll om vi ändå är döda? Tänker sedan att varför vill man överhuvudtaget leva vidare i himlen om hela poängen med att dö är att få slippa leva? Tänker att såhär ska man inte tänka men varför stoppar ingen mig i så fall?

Julbelysningen kring villorna har börjat lysa. Jag ingår inte där. Snart kommer julgranarna upp och människorna kommer vara upptagna av allt utom varandra och jag vill inte vara en del av det. Förrförra året var jag inlåst med plastgran och fula pepparkakor och aldrig har det funnit något jag tyckt mer illa om än att vara en del av deras inredning. Jag satt där de placerade mig och när alla andra gick in på sina rum fick jag stanna kvar. Hade jag tur gick en personal förbi ibland och körde mig till ett annat ställe i rummet och jag minns att det aldrig fanns särskilt mycket mer att upptäcka på bordet trots att man flyttades flera meter. Sedan kom julen och det var jag, den lilla och den hysteriska. Jag hatade det. Patetisk är ordet som fick en starkare betydelse för jag kände det mer än någonsin tidigare. Jag skämdes över att vara hon som inte fick åka hem, hon som behövde övervakning, hon som trodde att hon var lurat sjukvården att hon för sjuk för annat. Men jag trodde aldrig det, det var ni som försökte lura mig, men jag gick aldrig på det. Jag var alltid på väg därifrån, alltid redo med väskorna ouppackade, men det spelade ingen roll hur många som kom och åkte igen, för jag blev alltid kvar. Nu är två år senare och det har blivit mörkt utanför fönstret. Jag tänker att jag borde gå ut. Andas lite. Tänker att jag vill ha någon hos mig, men att jag skulle vara alldeles för tråkig, asocial, menlös, för att kunna umgås med.

Det har blivit kallt. Sju komma nio minusgrader och jag kommer frysa inatt igen.

Kom hit och värm min säng med mig.