Alldeles för många förlåtelser

Ute var slask. Första dagen och naturligtvis; det är november. Jag var ute en stund och tänkte på dig igen. Lyssnade Melissa, hon är bra på att påminna mig. Hade systern fått bestämma skulle jag förmodligen behövt radera Melissamusiken, men orden är för fina och på något sätt tycker jag om att tänka att det hon sjunger handlar om oss. Att vi var aldrig kära i varann, det bara kändes likadant, var orden som band oss samman igen och att de känns ännu sannare nu. Att jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig, och jag kan inte skilja på om jag vill va med dig, jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig, jag kan inte skilja på om jag vill skada dig förklarar precis hur jag kände det. Känner det. Att tyck synd om mig nu, det var det sista du sa, var skrivet om precis vårt avslut.
Jag skrev brev till dig. Jag skrev finord och gjorde kärlekskuvert och det tog flera timmar. Du sa alltid att du hade ett brev på gång, att snart kommer det, att du bara glömt att posta. Du har fortfarande inte skrivit ett ord.
Jag ville prata med dig. Ville lära känna dig, ha kvällar som blev nätter och fylldes med ord om varandra och närhet som blev mer intensiv och jag tog på mig fina kläder för dig. Du ville sova klockan sju.
Vi pratade om att rädda varandra, om att vi var varandras Sookie och Bill, om att göra allt som behövdes för att få varandra att må bättre. Jag gick emot mina feministiska ideologier och städade din lägenhet, pantade dina burkar, köpte din mat. Jag tog för fuck sake upp hundbajs från golvet flera gånger om dagen och när jag bad dig att göra det sa du mm, kanske, sedan, imorgon, lade i bästa fall en tidning över det och imorgon kom aldrig. Jag hällde en halv liter Yes över allt intorkat och fyllde upp din diskho med ren disk som du bara behövde skölja av, men när jag kom dit på nästa permission hade du lagt en bränd vitlöksbaguette och lite fler fimpfyllda cola light-burkar över det rena och bajset låg kvar.
Men mest av allt: Sveken. Munnen som sa lögner du lovade var sanna och ögonen som var alldeles för glansiga för att jag skulle kunna tro på dig. Idiotförklaringar du trodde att jag skulle gå på och idiotjag som visste att du ljög men förlät ändå. Igen. Och nu tanken på alla förlåtelser, alla ultimatum jag aldrig fullföljde och när jag väl gjorde det, efter månader av lögner, lägger du skulden på mig. Säger att du försökt säga förlåt men att det räcker ju tydligen inte.
Nej, det räcker inte. Jag har fan i mig förlåtit en hel sommar av upptäckandet av gömt gräs, hoppsankommentarer av dina vänner, öppnandet av asken du fick av mig med en ängel på och nu en haschbit i. Så nej, jag är ledsen, men dina förlåt betyder inte så mycket längre. Jag sa att jag tycker människor är värda många chanser, för jag har fått det själv. Jag förlät. Jag förlät ditt beteende två år tidigare; förlät hur du totalstruntade i mig när vi bestämt träffar, förlät hur jag bröt ihop så starkt under mitt sista varärdujagärhärochväntarsamtal att jag inte kunde stå upp, förlät hur du inte ens märkte det. Mina vänner som tog hand om mig efteråt fick mig att lova att aldrig någonsin ha med dig att göra igen, och jag gick emot dem. Jag försvarade dig genom hela sommaren och den bit av hösten vi hade och jag försökte verkligen få folk att tro att du hade bättrat dig. Tack som fan för att du hjälpte mig att bevisa det.
Men skiten var uppenbarligen mer värd än mig; viktigare, skönare, bättre. Alla vackra ord var meningslösa klyschor du visste att jag skulle falla för. Alla söta telefonsamtal var ett praktiskt sätt att få pengar av mig. Sommarkyssarna var bra på att lindra besvikelsen när du tog mina mediciner.
Jag grät och bad dig att aldrig mer ljuga för mig. Jag sa att jag förstår om du tar dig återfall, jag har gjort det själv, jag kommer inte döma dig; men snälla, tala bara sanning. Du lovade och bedyrade och sa att nu finns inga lögner kvar. Två timmar senare fick jag veta att du ljugit under precis samma samtal, om precis det vi pratade om, om de precisa frågor jag ställde.
Jag frågade hur du tänkte, hur i helvete du kunde ljuga en gång till när jag suttit i timmar i tårar i din fåtölj; du sa att du inte tänkte på det. Jag undrade hur man kan missa att tänka på något när så specifika frågor ställs; du suckade och sa att du inte orkade mer. Ok. Så då var det du som inte orkade mer. Nej, jag förstår det, för det måste varit fruktansvärt jobbigt att bli ifrågasatt när allt du ville var att fortsätta röka utan min vetskap. Stackars dig.
Men igen: Jag förlät dig. Du sa att det här var sista gången, du sa att det var bara några spliffar, du sa att du verkligen inte ville fortsätta. Jag sa men låt mig hjälpa dig då, jag finns här, kom till mig när suget kommer. Du sa att det inte fanns något sug utan bara en vilja att få lite lugn. Jag undrade om inte jag kunde vara någon slags kompensation, du sa att naturligtvis, att jag fick dig att må mycket bättre än allt cannabis i världen. Samma kväll rökte du en gång till.
Jag åkte till stan för att du ville ha vin men inte orkade åka själv, gick in på Indigo och köpte en ask med en ängel på för dig att ha fina saker i, sa att jag tänkte att den är egentligen för gullig för mig men att du tycker ju om änglar. Du sa att den var jättefin och att du verkligen skulle tänka ordentligt på vad du skulle ha i den. Nästa gång jag kom dit hittade jag en haschbit där.
Jag vet inte hur många gånger jag åkt från dig och haft panikångestattacker på tåget tillbaka till Stockholm. Vissa gånger på grund av allt det där vanliga, och då har du inte orkat prata i telefon när jag ringt dig och bara velat ha lite stöd. Andra gånger har det berott på ditt förbannade jävla knarkande. Jag tänkte en gång att nu ska jag inte höra av mig förrän du gör det, se vad du har att säga när du väl ringer igen. När du efter några dagar ringde uppförde du dig som om ingenting hänt. Och jag gick med på det. Igen.
På din pappas inrådan (läs: tvång) började du gå på NA-möten. Jag blev glad, kände att kanske hade du äntligen tagit tag i saker. Jag stannade hemma och tog hand om din hund när du var borta, fortsatte städa, gjorde samma saker som tidigare trots förbud från vänner som tyckte att det var helt sjukt hur du uppförde dig. Du kommenterade det inte ens när du kom hem.
En dag åkte du hemifrån för att betala av en skuld. Borta högst en halvtimma, sa du. Jag såg till att vara hemma för jag hade nyckeln. Du kom inte. Det gick över en timma och jag försökte ringa men du svarade inte och det gick längre tid och jag fick panik och du visste det, du visste att jag inte klarar att vara ensam i lägenheter, att det går åt helvete, men du struntade i det. Du stannade hos honom och när du ringde upp hörde jag att du var pårökt och jag undrade vad du gjorde och du sa att ni tittar på fotboll. Du var helt borta och fattade inte vad jag frågade och sa att ingenting konstigt görs och jag sa att jag är för fan inte blåst. Efter nästan tre timmar kom du hem och jag satt i tårar i telefon med C som försökte lugna och du hade rödglansiga ögon. Jag frågade för tusende gången om du tagit något och du lovade lovade lovade att du inte. Du kysste mig och du smakade sött. Jävla idiot.
Men jag gav en chans till. Såklart. Alltid alltid alltid. Jävla idiot.
Sedan kom dagen. Du åkte på NA, jag skulle kolla Internetsaker och på datorn dök en msn-konversation upp från föregående natt och jag vill inte ens tänka på den men minns varenda ord. Jag fick panik. Grät och skrek och frågade hunden var i helvete du gömt skiten, kollade första stället jag kunde tänka mig som inte innebar att rota bland dina saker; ett tomt cigarettpaket. Helvete vad jag ångrade mig. För där. En bit till. Jävla haschskit.
Jag bröt ihop totalt. Jag grät och kunde inte andas och visste inte om jag skulle ta den jävla påsen och dra men jag ville konfrontera dig. Jag satt fastfrusen på din datastol i en och en halv timma innan du kom tillbaka. Mitt ansikte var så uppsvullet av alla tårar att det var omöjligt att missa, men du såg inte. Jag kastade påsen på dig och pressade fram att du kan ju gömma skiten lite bättre om du ändå tänker ljuga. Jag slet ihop mina saker och grät och irrade omkring och försökte hinna andas någonstans däremellan. Du gick in i sovrummet och la dig på sängen.
Sedan blev det mer tårar och skrik och du sa att jag skulle vara tystare. Jag tog alla mina saker och skulle gå och först då insåg du att jag menade allvar och plötsligt blev det jobbigt för dig också. Stackars. Första gången jag gör slag i saken. Och jag är så jävla glad att jag gjorde det. Du hade inte mig till något mer än ditt personliga apotek och hushållerska. Jag var bra att ha till hands, naturligtvis, men ju mer jag minns av allt undrar både jag och andra varför jag överhuvudtaget stannade så länge som jag gjorde. Jag försvarade med att du sa ju fina saker ibland, och de sa att man kan inte bygga ett förhållande på det. Jag har inte hållit räkningen på alla lögner jag upptäckte och har ingen aning om hur mycket sanning som fanns i resten, men de var alldeles för många och stora för att kunna ignoreras. Jag berättade för dig hur många gånger som helst varför jag inte klarade lögner, men du fortsatte. Du gick upp tidigt på morgonen för att hinna röka en spliff innan jag vaknade och brydde dig inte ens om att försöka försvara det när jag vaknade. Du stängde in dig i ditt kök och skyllde på att din terapeut rådit dig till det, men jag tror inte att hennes råd gick ut på att du skulle röka på varje gång. Du gick upp på natten för att ta stilnoct ur min dosett och varje gång; jag förlät dig.
Men det funkar inte längre. Chanserna är brända, du har gjort ditt val. Du kan fortsätta gå på NA-möten och låtsas vara fri men det är helt jävla meningslöst om du fortsätter ha kontakt med de människor som röker eller säljer eller köper. Jag skiter i att du skyller lögnerna på beroendet, för så var det för mig också och jag lyckades sluta. Helvete, sluta tyck så förbannat synd om dig själv. Sluta ljug för dem du menar är dina närmaste. Sluta för i helvete att ha knark hemma hos dig.
Och ge mig inte mer skit om att jag är det viktigaste i världen, för det hade du kunnat tänka på tidigare.