finns ingen eld som orkar brinna

Jag skulle vilja skriva något sant till er, och jag har lovat att allt ska vara sanning från och med nästanslutet. Ibland skrämmer den tanken mig, för lögnerna finns så nära till hands och är så lätta att ta till när fel frågor ställs, men jag påminner mig om att löften ska vara sådär rikiga och viktiga att hålla. Jag har redan fått alldeles för många chanser och sumpat dem totalt, och jag vill inte göra det igen. Funderar ibland på om folk vet om hur mycket som krävs för att inte ljuga. Att inte tänka nästansanningar och inte låta fel ord slippa ur munnen vid fel tillfälle. Att aldrig någonsin låta fel ord slippa ur munnen. Alltid aldrig fel.
Snöflingor ute och jag minns att det är något om första advent idag. Den första förstaadventen på flera år som jag är hemma men aldrig har jag haft så lite myskänslor som nu. Jag fick en julstjärna av Anna förra helgen men har ingen lampa som passar så den kan inte lysa. Måste ta mig till affären för att köpa en LD0013 men ensamhet i affärer är fortfarande en skrämmande sak. Jävla Väsby Centrum-H&M. Hatar att den fortfarande får bestämma över mig. Ibland förstår jag inte, trots både erfarenhet och fysiska förklaringar, hur ändå relativt små saker kan sätta så stora spår i ens faktiska mående. Men kanske att jag inte bryr mig så mycket om den fysiska förklaringen, för det räcker att jag vet det känslomässigt. Kanske att jag vill att den där väktaren skulle veta vad hon ordnade för fortsatt ångest den där eftermiddagen i somras. Kanske att jag vill att jag någon gång ska kunna gå till ett köpcentrum utan hög puls och så snurrande huvud att jag måste ta en extra stesolid.
Jag går inte till affären. Dricker istället mitt vita julte från Bröderna Nilssons som jag fick av Malinsystern i julklapp för två år sedan. Tänker på den julen och tänker att tänk inte på för två år sedan, glöm det året, försvinn från mitt medvetande. Jag vill inte minnas det som aldrig hände. Tänker tänk första advent istället, tänk mys med fina människor och lite lugn från mitt uppfuckade liv. Tänker sedan att lugnet inte går att hitta genom att fly staden, att kylan, mörkret, stan och stressen hittar dig ändå. Men. Likväl: Det är ett sätt att hänga med. Ignorera känslan, lev utan att känna, sluta helst leva så löser sig allt. Tänker att det har verkat vara en lite för bra idé lite för mycket det senaste. Tänker damn it vart försvann allt vackert?