Jag vet att ni har minnen. Förlåt.

Klockan var nollfem fyrtiosju och sömnen fanns inte i min säng än. Kvällen var den första av de nya och alldeles för mycket tankar snurrade för att ögonlocken skulle bli tunga. Jag ignorerade den tidigare tandborstningen och kokade mer te. Vet inte vilken kopp i ordningen det blev, hade tappat räkningen, försvarade det med att muminmuggen inte ens var hälften så stor som de IKEA-bägarna jag druckit ur de senaste åren.
Allt är nytt. Skåpen innehåller inte samma saker jag är van vid, kastrullerna står inte på samma ställen, skedarna är inte samma storlek. Men det är mitt. För första gången kan jag på riktigt känna att det här är mitt eget hem, att jag kan bjuda hem folk till bara mig, att jag kan åka hem alldeles ensam och inte förvänta mig mer sällskap än orden och musiken som jag väljer alldeles själv. I alldeles för många år har ensamheten skrämt mer än lockat. Ingen rädsla för monster, mörker eller människor; bara för mig. Jag har varit rädd för vad jag kan komma att ta mig för när saker händer eller känslor infinner sig, när impulser kommer och jag inte kan styra över mig själv längre. Men det finns nog någon slags sanning i KBT-klyschan om att man måste utsätta sig för sina rädslor för att de ska försvinna. Nu tänker jag inte dra det där förväntade om att visst, det kanske kommer ta tid, men at jag måste ge det en chans. Jag tänker inte säga att vill man bara så kan man och jag tänker inte låtsas tro på allt jag lärt mig bara för att övertyga er. För det finns saker jag fortfarande inte tror på fullt ut, det finns tillfällen jag verkligen vill men saker ändå inte fungerar och jag orkar inte vänta ut tiden, jag vill att det ska hända nu. Kännas nu. Vara nu. Men något jag verkligen vet är att jag har så jävla mycket att förlora om det här skiter sig igen. Viktigheter. Chanser. M ä n n i s k o r. Det känner jag mer än någonsin och det är mer än något annat vad som driver mig framåt.
I could have gone with the madness sjungs ur mina högtalare och jag tänker att ja, så kunde det ha slutat. Vissa av er tror det fortfarande, och jag förstår kanske er oro, men jag vill också att ni ska förstå min längtan efter att vara lite friare än jag varit den senaste livstiden. Jag vill inte att ni ska bli illa berörda av att se en deckare som utspelar sig på ett mentalsjukhus, för jag kommer aldrig hamna där igen. Jag tror inte att ni förstår vilket fruktansvärt frihetsberövande det var att ha dygnetruntvak i flera månader, bara för att sedan bli skickad vidare till en högre instans där allting bara fortsatte, och jag tror inte ni förstår att jag gör vad fan som helst för att inte komma tillbaka dit. Jag vill kunna prata i telefon ensam, jag vill kunna sova ensam, jag vill kunna gå på toa ensam. Ni har rätt, jag är inte van vid den fysiska ensamheten, för jag har blivit så otroligt omhändertagen de senaste fyra åren. Men jag är nog mer bekant än ni kan ana med att känna mig så ensam att det känns som att man går sönder nästa andetag. Jag har levt med att vara tvungen att ha människor runt mig och därför pratat en massa om mig själv och vad jag tänker och känner, men ändå alltid varit sådär ensam att jag önskat att trasigheten ska gå sönder ännu mer så att jag slipper känna att hela världen är någon annanstans. Men jag vill inte försvinna längre. Det finns annat som lockar. Jag har börjat känna mig lite mer levande, lite mer andandes, lite mer på riktigt. Och jag vill bevisa för er att jag klarar det här. Jag ska. På riktigt den här gången.