Kyla, katter, kärleksminnen

Vaknar av Säkert med Lasse fortfarande i öronen och inser att natten inte kan ha varit särskilt lång i och med att ipoden inte lagt av än. Märker Hjalmar vid mina fötter och funderar på om han börjat lita på mig än. Jag tittar lite på taket och försöker upptäcka en spricka för att få det så klyschigt som möjligt men blir avbruten av en katt som trampar runt på mitt bröst och lägger sig tillrätta och betraktar mig som att han så självklart stod över mig och jag känner att det är väldigt fint att ha någon nära när lyckan inte är riktigt här än. Minns tvättiden klockan åtta och försöker försiktigt fösa bort honom men ju mer han märker att jag inte vill, desto mer vill han. (Parentes: är det något genomgående hos människor eller har jag bara haft otur?)
Går ur sängen och upptäcker att jag har alldeles för lite kläder på mig och undrar när det blev så kallt? Letar runt i mitt oorganiserade kaos efter kläder som är någorlunda varma men framför allt fina och hör folks röster i mitt huvud om långkalsonger och tjocktröjor och jag tänker men spetsstrumpbyxor är ju fint. Upptäcker snö utanför fönstret och tänker inte alls att jeans kanske är en idé utan att åh, nu blir det fina foton. Tänker fina människor bland frostlöv och alldeles för lite kläder i alldeles för mycket kyla. Tänker kontraster och minns pappa och samtalen om att det är kontrasterna som gör livet och jag var bara fem då. Tänker att de samtalen förmodligen format mig ganska mycket och jag vill ha tillbaka dem. Tänker att han är ganska poppis och upptagen och kanske inte har tid med stjärnkikare och bokskogar just nu. Men har ändå en förhoppning om att det kommer. Precis som skrattkvällar och Med andra ord och att jag vill vara en av dem som skrattar någon gång. Nästa gång. Vill inte ha dem tittandes på mig, seendes att det enda leendet jag kan få fram är fake. Vill vakna och höra Lasse ur högtalarna från hennes rum istället för i mina ensamöron. Vill ha lite påriktigfinhet igen.